Dessutom bestamdes det som hastigast att jag skulle aka till New York over nyar sa ytterligare en sak lades till pa ”ATT GORA” LISTAN. Ganska typiskt mig, men samtidigt far jag alltid gjort det jag bestamt mig for att gora, kosta vad det kosta vill. Och nu ar jag har. Amerika, ja, det ar ett stort land ma jag saga. Kandes ganska overkligt att komma fram och pa flygplatsen maste jag ha misstagits for att vara en terrorist eller nagot for jag fick ga igenom en extra kontroll och svara pa diverse fragor om mina avsikter med mitt besok. For mig var det faktiskt ganska okej fragor, men jag tyckte synd om tjejen som stod fore mig i kon – hon fick svara pa sjukt manga fragor, stackar’n. Hade det varit jag som fatt alla dom fragorna hade jag nog kissat pa mig (for jag behovde verkligen ga pa toa). Nu maste jag kila, men jag sager bara en sak, jag skulle kunna bli van vid det har resandet. Ny luft och nya manniskor, en frisk flakt i mitt liv, det ar gott! Nu ska jag nog inte skriva mer pa den har bloggen sa slit ut dom gamla inlaggen sa mycket ni vill – det glader mig att ni vill dela mina minnen och erfarenheter med mig. PEACE!

Min tid har i Indien har varit helt fantastisk. Jag har varit med om roliga saker och trakiga saker, men nar jag ser tillbaka pa allt som vi gjort tillsammans har sa kan jag inget annat an att le och vara tacksam. Tank att jag har fatt vara med om detta! Jag som knappt vagade flytta upp till Ostersund for tre ar sedan for att plugga, jag har gjort det har och jag har klarat det. Jag har kant mig sa otroligt buren av Gud hela tiden har och jag angrar inte nagot utan ser bara framat och fram emot allt som jag kommer att fa vara med om framover…

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, men jag mar bra och jag lever for er som funderat kring det. Jag har gett upp tanken pa att skicka bilder till er alla, men nar jag val ar i Sverige sa lovar jag att ni kommer att fa se och hora om allt jag varit med om. Allt jag kommer ihag i alla fall. Ni ar bast, hoppas att ni vet det och jag saknar er alla sa otroligt mycket… men det ar bra att jag ar borta ibland sa att ni hinner sakna mig.

KARLEK TILL ER ALLA!

Idag var vi och halsade pa i en annan bordell (halsa pa kanske inte var det mest passande ordet, men jag kan inte komma pa nagot battre satt att formulera mig). Vi traffade tva unga tjejer som hade varit prostituerade i tre ar. Dom hade en sadan oskyldig uppsyn och var sa otroligt vackra och det var enkelt att prata med dom. Vi smapratade om varifran dom kom och hur gamla dom var och lite sadant dar och jag sa att jag tyckte att dom var vackra, men vad hjalper det egentligen nar jag inte kan ta dom darifran. Det verkade som att dom var glada att vi kommit forbi och jag hoppas att varat besok inte gjorde dom nedstamda utan att vi kanske gav dom en strimma hopp, vad vet jag…

Efterat gjorde jag en avstickare till dagiset som jag varit pa tidigare, dar barn till prosituerade far vara om foraldrarna och bordellmammorna tillater. En liten pojke stod och grat medan han rabblade alfabetet. Han hade fatt skall for att han hade skojat for mycket mitt i alfabetslarandet. Han grat och grat och rabblade hela alfabetet fran A till Z. Sedan gjorde dom ett dansupptradande innan jag behovde ga. Sadana harliga barn! Imorgon ska jag forsoka ta mig dit igen ifall vi far en paus mitt i allt. Jag hoppas att dessa barn far en ljus framtid, kanske kan det dom fatt uppleva leda till att prostitutionen minskar… kanske ar det deras generation som far se en positiv skillnad. Det hoppas jag! Hoppas, hoppas, hoppas…

Vi kom in i ett rum som sakert inte var storre an tjugo kvadratmeter dar det bodde ungefar tio tjejer i olika aldrar. Det var nagon som gick runt med nagon slags rokelse vars doft var sa stark att jag fick kvaljningar, kvaljningar som bara fortsatte aven nar vi kom ut darifran. Dom tog oss in i ett mindre rum dar nagra lagade mat och dar det fanns tva sma bas som bara rymde en sang – darinne tar kvinnorna emot kunder. Kvinnorna var sa tomma i blicken, som om dom bara hade stangt av – stangt av helt for att kunna leva det har livet… Vad ar det for liv egentligen? Hur kan det bara fortga utan att nagon satter stopp for det? Och jag visste inte hur jag skulle kunna prata med dom har kvinnorna for hur jag an formulerade mina ord sa visste jag att inget var tillrackligt sa jag sa till slut ingenting.

Pa golvet lag en pojke och sov. Han kunde inte ha varit mer an ett ar gammal och hans mamma var en av kvinnorna pa bordellen. Hur kommer hans framtid se ut, vad kommer han att fa vara med om? Jag vill inte ens tanka pa vad han kanske redan har blivit utsatt for. Att barn kan fa vaxa upp under sadana forhallanden ar helt absurt. HELT SJUKT! Samtidigt sa finns Saheli Sangh som arbetar med bland annat barn till prostituerade sa att i alla fall nagra av dom, om inte alla, kan fa en ljusare framtid. Det ger hopp, men anda blir jag sa ARG!! Kan ingen satta stopp for det har?!

Mina tankegangar ar sakert naiva och det finns ju manniskor som arbetar for att forebygga sa att manniskor inte behover prostituera sig. Men nagonting maste goras pa hogre niva – det ar ju trots allt poliser, politiker, rika manniskor som stottar bordellerna sa att dom kan fortsatta att bedriva sin verksamhet. Nagonting maste goras pa strukturell niva for pa individuell niva gors det i alla fall en del redan. Sa mycket tankar som snurrar runt. Jag maste sluta tanka, ga hem och sova och se om jag kommer fram till nagot nar jag vaknar. Det var nog for mycket for mig idag…

Jag tycker att det ar sa otroligt harligt att vara har i Indien. Konstigt nog har jag vant mig vid smutsen och avgaserna och sadant som irriterade mig i borjan kanns som smasaker nu. Forra veckan akte vi tag jattelange for att komma till en by som ligger i samma stat som Pune. Det kandes inte sadar jattepeppande att aka ivag sa langt for att uppleva landsbygden i Indien, men jag maste saga att allt visade sig vara over forvantan. Vi sov pa golvet och hade inte tillgang till nagon sorts teknologi, men jag tyckte att det var sa otroligt underbart att bara andas frisk luft och att vara en del av deras vardag i byn. Dessutom var det sa roligt att leka med alla barn och jag funderade att tjuva med mig en hem, men sa tankte jag att hans mamma skulle bli ledsen om hon skulle upptacka att hennes lilla pojke var borta sa jag tog mitt fornuft tillfanga, haha.

En av natterna skulle vi bo hemma hos olika familjer ute i byn och jag hamnade hemma hos byns hovding och hans familj. Vi hade lite svart att forsta varandra, men jag hade det valdigt mysigt hemma hos dom i morkret (mellan fyra pa eftermiddagen och nio pa kvallen ar strommen avstangd i byn). Dessutom fick jag ata massa god mat, bade kyckling och fisk och allt mojligt gott, medan hela familjen satt och tittade pa. Nu i efterhand har jag fatt veta att man behandlar gaster som gudar och att manga familjer vill att gasterna ska ata forst innan dom sjalva ater – men det visste jag inte da sa det kandes lite roligt att ha publik.

Jag och Sandra skulle sova hemma hos hovdingens familj, som sagt, och vi hade forberett med mycket klader och filtar som vi tog med oss dit. Hela hovdingfamiljen tittade pa medan vi gjorde oss redo for att sova. Dom tyckte nog att vi var lite konstiga for jag hade pa mig byxor och troja, en kofta pa det och en stor sjal som jag snurrade runt huvudet och halsen. Dessutom hade vi tre filtar pa oss sa bara tanken pa vad dom tankte om oss fick oss att skratta oss till somns. Det var langesen jag skrattade sa mycket. Ni maste ha varit dar for att forsta hur konstig hela situationen var. Jag skrattar igen nu nar jag tanker pa det.

Det var ledsamt att lamna byn. Jag ar ju sa kanslig sa jag fick kampa hart for att halla tararna tillbaka. Vill inte ens forestalla mig hur det kommer att kannas nar jag lamnar Indien. Det kommer att kannas helt stort att komma tillbaka till det som jag lamnat bakom mig. Sverige, hur var det att leva dar egentligen? Jag ar ju som en kameleont sa det lar inte droja lange innan jag ar inne i min svenska vardag igen, men nu kanns det inte alls roligt. Jag har ju sa mycket kvar som jag vill uppleva.

Forresten sa ska jag pa brollop om tva veckor. Sa jag har kopt en sari och bokat alla mina biljetter. Utan hjalp av resebyraer som bara vill tjana massa pengar pa mig. Det ska bli sa roligt! Weeeeeeeeee!!

Tataaaaaaaa!

Agnade du en minut till Sameer eller? Okej, fortsatt lasa da! Nu ar vi i alla fall i Agra. Inte varldens mest handelserika stad, men vi bor pa varldens mysigaste homestay och tar igen oss fran somnlosa natter i Delhi (hotellet dar var invaderat av bananflugor – usch, jag forsoker att glomma). Idag fick vi se Taj Mahal. Vilken fantastisk plats. Took my breath away! Ett sadant stalle vill jag bo pa, men det ligger ju folk begravda dar sa fran den synvinkeln tror jag att jag avstar fran att flytta dit.

Jag latsades vara indisk fru hela dagen med mina indiska klader och rod farg i mittbenan (har i Indien har gifta kvinnor ett speciellt halsband pa sig och rod farg i sin bena och lite ner mot pannan). Det borjade med att varan van Sameer sa att jag skulle kla ut mig sa att jag skulle fa betala mindre for att komma in pa Taj Mahal (jag lyckades dock inte eftersom jag inte hade indisk legitimation), men jag kom in i rollen som indisk fru ganska snabbt. Konstigt nog mottes jag av en helt ny respekt fran indierna jag traffade resten av dagen. Alla var sjukt trevliga och jag behovde inte ens tvangspruta pa grejer for jag fick laga priser pa saker i alla fall. Jag fick till exempel ner priset pa en piska fran 2000 rupies till 50 rupies pa nolltid. Vad Sara ska ha sin piska till vet jag dock inte. Ah, jag alskar att vara indisk fru. Jag alskar att vara gift. Jag alskade att saga att jag var gift, att ”my husband is Indian”. For ett tag glomde jag bort att jag faktiskt inte var gift. Rolig dag maste jag saga!

Nu far det racka. Jag ska skriva klart nagra vykort och sedan lasa lite bok innan jag somnar. Imorgon aker vi till Jaipur for att uppleva ”Pink City” och avsluta varan harliga semester. My love to you all!

Sist jag skrev glomde jag att beratta om varan kara hollandare som joinade oss de forsta dagarna vi var har pa HMI. En medelalders man som aven forelaste for oss en av dagarna – en forelasning som jag inte forstod ett ord av, men som jag stannade kvar pa eftersom han sag sa lustig ut nar han forsokte forklara saker som fa av oss kunde urskilja. Dessutom foljde han med oss pa sightseeing och restaurang en av kvallarna har, en kvall som var helt galen.

Det borjade med att nagra hade kant att mannen luktade alkohol under dagen. Jag tyckte att det var orattvist att komma med massa anklagelser, men nar vi var pa ett tempel for buddhister sa stallde han konstiga fragor och tog valdigt mycket plats (eller hur man ska uttrycka sig). Efterat tog han fram en flaska med whiskey och sa rakt ut att han brukade ta sig lite whiskey varje dag och att han var lite av en alkoholist. Oj, tankte jag. Jag som hade forsvarat honom under dagen och dar stod han och gav sig till kanna. Ingen visste nog riktigt vad man skulle saga och for mig kandes det fortfarande ganska surrealistiskt. Men nar vi kom till restaurangen blev det annu varre. (Vi var pa en restaurang som hade alkoholforbud och som inte serverade alkohol sjalva). Han tog fram sin flaska och smygdrack under bordet och spillde och hade sig – verkligen pinsamt, for honom, men ocksa for oss eftersom han var i varat sallskap. Till raga pa allt at han upp allas mat. Efter det sag vi inte sa mycket av honom – han skamdes nog lite han ocksa, i alla fall dagen efter, och nu verkar han ha akt harifran. Honom lar vi inte glomma.

Jag vill aven agna nagra sekunder till min alsklingskusin. 7 ar, men ibland ar han som en liten farbror. Hans kommentarer slar allas kommentarer i rolighet och jag saknar honom sa otroligt mycket, busungen! Sa jag ar sa tacksam att jag har en underbar mamma som uppdaterar mig om vad som hander med den lilla grabben. Haromdagen hade han foljt med till varan nya lagenhet och sa hade han borjat fundera over julafton (det ar da han ska fa traffa mig igen): Hur ska Tomten och Dana hitta hit pa julafton egentligen? GULLUNGEN, jag skulle kunna aka hem och ata upp honom just nu. PUSS OCH KRAM till min alsklingskusin och till alla andra galningar hemma i Gotebooorg!

Imorgon drar vi till Delhi. Tillbaka i Pune i november. PEACE!

Pa nagot vis lyckades jag rycka upp mig och bli underhallen av alla lustiga filurer pa taget. Bland annat roade jag mig med att skratta at alla manniskor som gick fram och tillbaka och ville salja mat och chips och allt mojligt. LAYS – bisquits – LAYS LAYS – bisquit bisquit – LAYS LAYS LAAAYS. Sa roligt, men det kanske later trakigt. Har du akt tag i Indien sa forstar du vad jag menar.

Vid ett tillfalle kom en liten pojke med en mossa pa huvudet och snurrade ett snore, runt, runt och runt igen, runt hela huvudet. Duktig liten pojke det dar. Och nagra krop runt pa golvet och sopade bort skrapet till ena sidan vagnen. Sedan kom nagon ny och tog skrapet fran ena sidan vagnen till andra sidan agnen – onodigt och inte alls effektivt, men jag kan forsta att man forsoker att sysselsatta sig sa gott man kan pa ett langtrakigt tag.

En bra sak med att aka langtrakigt tag ar att man blir helt slut framat kvallen. Sa nar vi bytte vara sittplatser till liggplatser somnade jag nastan direkt i mitt blommiga paslakan. Jag vaknade en gang nar konduktoren daskade pa min liggplats for att sedan latsas som ingenting. Och sa vaknade jag aven tidigt pa morgonen av att det luktade bajs. Men ja, jag sov faktiskt battre pa det hemska indiska taget an vad jag brukar gora pa SJ:s nattag sa jag ska inte klaga sa mycket.

Nu ar vi i alla fall i Hyderabad pa Henry Martyn Institute och lar oss massor om religion och fredsarbete och det ar verkligen intressant. Det ar som en egen liten varld har och mellan vara besok pa diverse religiosa platser sa hanger vi mest har och tar det lugnt. Idag traffade vi en kvinnlig SIKH som pratade om massa saker som jag inte visste om – till exempel att SIKHER inte ar muslimer, som jag hade trott forut. Vi var aven i en moske som var valdigt vacker och utanfor var det en fagel som bajsade i mitt oga – usch, jag mar fortfarande daligt over det, nojig som jag ar.

Tillbaka till det jag pratade om. Det ar verkligen spannande med kunskap om andra religioner aven om jag har min egen tro och overtygelse sedan innan. Men snart hoppas jag att fa ga pa parlmarknad for Hyderabad ar kant for att ha mycket fina parlor och sadant. Och sedan vill jag ladda upp for varan semester. Till och med Delhi ska bli roligt trots att jag varit lite radd for att aka upp emellanat och nu har vi till och med nagra som vi ska traffa som min nya van fran New York kande… ROLIGT!

Hoppas att ni alla mar bra dar hemma. Jag saknar er alla valdigt mycket, men tiden gar fort och jag far snart aterse er alla, alsklingar!!

Antligen tog jag mig ivag till Mahatma Gandhi Road, tillsammans med Emma och Terese, och fick aterse mitt favoritkopcentrum. Vi strosade runt, at lite mat, kollade i varan nya favoritmataffar och strosade runt lite till langs med gatan. Mys, mys, mys. Jag forsokte aven, desperat, att ta reda pa var den internationella kyrkan ligger pa samma gata, men ingen vet. Verkar vara en hemlig kyrka det dar med tanke pa att ingen vet var pa gatan den ligger. Gatorna ar valdigt langa i den har staden.

I en av butikerna blev jag full i skratt av att en tjej stod och sjong for sig sjalv. Jag traffade samma tjej i en annan butik och da kom hon fram och fragade var jag kopt min T-shirt [HIV POSITIVA som jag fatt fran Deep Griha Society] och hon tyckte minsann att allt jag hade pa mig var sa fint. Ganska lustigt egentligen for jag kande mig verkligen ful idag. Verkligen uppmuntrande, sarskilt med tanke pa att det vanligtvis ar sliskiga killar som kommer fram och ar jobbiga. Sa jag lovade att kolla om hon ocksa kunde fa en likadan T-shirt och hon blev glad. Roligt.

Som avslutning tog vi en fika pa Barista och jag skulle saklart vara nyttig och tog en Low Fat Smoothie vilket visade sig vara mjolk med smak, haha. En vanlig smoothie har ar som milkshake med massa glass. Ja, smaken ar som baken – delad.

Min mage kurrar. Jag maste ata mat. Ingen Tandoorikyckling for det har jag trottnat pa. Ingen soppa for jag orkar inte ga hem for att ata. Sa nagot annat. Tack och adjo, strutsen ar do’.